Hej! Tänker att det är dags att kika in här och dela med mig av tiden som varit sen sist jag skrev. Vi kan väl också titta i spåkulan och se vad som ligger framför oss i vår? 

Efter Rotterdam Maraton i slutet av oktober, tog jag ju två veckor av säsongsvila. Den bestod av en vecka "ren vila" följt av en vecka med alternativträning som simning, cykling, crosstrainer och styrka. 

Därefter har jag tränat enligt ett fyra veckors "Tillbaka till träning efter maraton"-upplägg från Advanced Marathoning. Den boken har jag lusläst och hämtat mycket kunskap ur under de tre år jag haft den. Men att följa ett upplägg som en inte själv klurat ut, utan bara följa, var en helt ny upplevelse. Jag uppskattade det jättemycket!

Faktum är att jag varit sugen på det en längre tid, men oftast landat i att jag ju tycker det är kul att lägga en plan och sedan sätta den i verket. Det finns ju en hel del (välgrundand) skeptis till att "hoppa på" ett färdigt träningsprogram snarare än att individanpassa efter hur vardagen ser ut och hur kroppen svarar på träningen. Därför tänker jag att det kan vara intressant för oss att bena ut lite vilka fördelar som kan finnas. Varför jag "vågade testa" att släppa kontrollen och följa ett upplägg gjort av någon annan hade flera grunder:

1. För att jag (förstås) tycker upplägget såg väldigt sunt och smart ut ( = jag sympatiserade alltså helt med filosofin bakom det).
2. Jag inser att det är nyttigt för mig att öva på att släppa kontrollen kring min träning. Det kan ge en nya insikter. Det visade sig att det var skönt att slippa fundera, väga alternativ fram och tillbaka, och bara göra. Har ju fått uppleva det på nära håll när jag tränat andra (både i grupp och på tu man hand), att de personerna ofta uttrycker vilken lättnad det kan vara att inte behöva grubbla, bara göra. 
3. Varför skulle inte Pete D. Pfitzinger och Scott M. Douglas kunna ge mig ett recept på en smart tillbakagång till löpning efter ett maraton?! Det vill säga; att lita på andra människors kompetens tilltalar. 
4. Perioden efter ett maratonlopp är kritisk; om en själv får bestämma är risken stor att en gör för mycket för snart - särskilt som min motivation "som vanligt"  efter ett lyckat lopp var stor. Tack vare att någon annan höll i tyglarna, minskade risken att dra på sig någon onödig överbelastning. 

Det har inte varit någon rocket science jag sysslat med de här veckorna. Tvärtom har det handlat om 100% distanslöpning med progression i frekvens och volym; antalet löppass per vecka har gått från 4 st första veckan till 6 stycken sista veckan. Veckovolymen har ökat med cirkus 8 km per vecka. Första veckorna i upplägget supplementerade jag med 2-3 alternativträningspass de dagar jag inte sprang (vilket upplägget rekommenderade/tillät). Det är nu nere på 1 alternativpass i veckan, som är styrka. Löppassen har jag sprungit på olika underlag och kupering (några på stig). Veckans längsta pass är nu uppe i + 2 timmar. I upplägget ingick även stegringslopp vid ett av veckans distanspass. Att få in en regelbundenhet när det gäller stegringslopp har varit efterlängtat! Jag ska definitivt bibehålla det i träningen framöver.

Men har jag behövt och/eller blivit frestad att börja kladda, ändra om eller byta ut delar av upplägget? Nej, faktiskt har jag motstått frestelsen även när tankegångarna gått i stil med "Men skulle det inte bli mer optimalt om jag gjorde X idag och Y i morgon istället?". Det jag däremot tillåtit mig att göra är att ett par gånger flyttat helgens långpass från söndag till lördag - båda gångerna av sociala skäl. Att träningen ska harmonisera med livet, så som i mitt fall att kunna vara med på en familjetradition och ta chansen att springa tillsammans med andra, menar jag är sunt. Det är även något som poängteras i Advanced Marathoning-upplägget och som alla välkomponerade program ska tillåta. Ska väl tillägga att nu har jag under de här veckorna inte dragit på mig någon seriös känning eller skada, något som annars också är befogade anledningar att inte slaviskt följa ett färdigskrivet program.

I december kommer jag bygga vidare på huvudsakligen distanslöpningen, kryddat med lite fart här och där. Efter nyår kommer jag introducera mer tröskelträning (troligen en hel del på löpband...). Det leder oss in på planerna för nästa år! Jag har två mål för våren 2022: 

1. Halvmaraton i Lissabon 20 mars
2. Stockholm Maraton 4 juni

"Halvmaran" känns som ett perfekt delmål på vägen mot Stockholm. Och tro't eller ej - jag kommer följa ett 18-veckors upplägg från just Advanced Marathoning. Det finns alla möjligheter att fortsätta lära sig saker om mig själv och målmedveten träning, utan att behöva fatta alltför många beslut själv. Men mer detaljer om hur vårträningen kommer se ut kan vi ju ta nästa gång...! 

Läs hela inlägget »

I söndags sprang Jesper och jag alltså Rotterdam Maraton! Men jag börjar med bakgrunden, så den som känner att den vill hoppa direkt till själva loppet, får scrolla ner en bit.

Höstens träningsperiod fram till loppet har i princip handlat om att först lägga några veckor på att trappa upp träningsmängden från en mycket blygsam volym (på grund av en knäskada i somras). Jag hade en hel del alternativträning i upplägget under de veckorna. Därefter följde plus-minus fyra veckor som jag vill kalla sann maratonträning, följt av två veckors nedtrappning in mot loppet. Som jag skrivit om, har jag inför mina tidigare maraton haft närmare 18 veckors träningsblock. Men som jag skrev i det här inlägget så jobbade jag massor med att se mitt läge som en möjlighet snarare än en begränsning. Med nyfikenhet, snarare än stress. ”Hur väl kan jag prestera utan vad som på papperet är optimalt”?

Med insikten om att jag inte (utan att riskera bakslag) skulle hinna göra allt, ställde jag mig själv frågan inför den korta men söta specifika perioden jag hade till förfogande: "Vad kräver maraton?" och landade i några saker att fokusera på. Maraton kräver uthållighet och tålighet – alltså behöver jag få till så många långpass som möjligt, utan att tumma för mycket på återhämtningen mellan dem. Maraton kräver aerob förmåga – alltså behöver kroppen effektivt kunna transportera syre till musklerna, men jag behöver nte nödvändigtvis lägga tid och kraft på intervaller eller kvalitetspass som går hiskeligt fort. Istället var sammanhängande löpning i lågtröskelfart stapelvara i mitt upplägg. Maraton menar jag även kräver känsla för den specifika farten samt självförtroende i att den ansträngningen är hållbar – något som de så kallade marafartpassen också hjälpte mig med. Utöver löpningen, behövde jag även hålla ett noga vakande öga på hur kroppen (mer specifikt knäet) hanterade den ökade belastningen. Här var styrketräningen och prehabövningar mitt sätt att se till att jag tog mig till startlinjen i bästa skick.

Jag hade varit spänd, men kvällen innan loppet var det lugnt inombords. Faktum är att jag kände en slags känsla av seger redan på förhand. Jag hade tagit mig igenom träningsperioden frisk och fräsch! Sen hur bra form en egentligen var i – det var faktiskt sekundärt. Även om den jogg med stegringslopp vi gjorde på plats i Rotterdam dagen innan loppet vittnade om att det kanske var möjligt med ett bra lopp…?!

Målet var att springa under 3h 30 min. Det kändes realistiskt utifrån det träningsblock jag hade bakom mig och de förändringar jag och min kropp genomgått sen jag sprang mitt ”pers” 2019.

Tio grader, klarblå himmel, lite vind. Där har ni de fina förutsättningarna för maratonförmiddagen! När startskottet gick, hade jag några saker i huvudet; avslappnad, ta in stämningen, titta inte på klockan utan känn in ansträngningsnivån i andning och ben. De nycklarna tog mig smidigt genom 10 kilometers- och halvmarapasseringen. Allt gick enligt plan med dricka (sportdryck & vatten var 5:e kilometer) och energi (var ”självförsörjande” på gels för första gången!)  var 7:e kilometer. Med hjälp av ett pacing-armband stämde jag av med banans kilometermarkeringar och insåg tidigt att jag sprang fortare än schema till 3.30 men jag hade ju lovat mig själv att gå på ansträngning snarare än vad klockan sa till mig. Dividerade ändå om att eventuellt slå av något på takten, då maratonlopp inte avgörs vid halvvägspasseringen utan betydligt senare än så. Skulle en för rask första halva gå ut över den andra? Det kunde å andra sidan också vara så att jag underskattat min förmåga, och då vore det bara synd att gå i mål och känna att jag inte givit allt. Så jag lät kilometrarna fortsätta rullas mellan femton och fem sekunder fortare än ”nödvändigt”.

Vid 34 kilometer fick jag börja jobba något hårdare för att hålla tempot uppe. Men det gjorde inte ont i benen på ett sätt som hindrade mig och jag hade såpass mycket tid tillgodo på mitt mål att jag försökte att njuta. All eventuell oro över hur redo jag var för det här höll ju på att komma på skam  – jag var ju superredo! Kroppen var stark, den hade burit mig igenom ännu ett maraton och jäääädrar vad publiken är galen i den där staden! Försökte insupa kraft från att höra mitt namn ropas hela tiden och fokuserade på tacksamhet inför små men också gigantiska saker som att magen var stabil och att det inte gjorde ont någon specifik stans det här maratonet heller. På Coolsingel var stämningen om möjligt än tätare när jag svängde upp på sista upploppsrakan och såg målportalen.

Det var en emotionell målgång, lättnad blandat med glädje! Det var alla känslor som kanske bara kan framkallas av två maratonfria år på grund av Covid och mitt personliga arbete med att få tjejhormonerna på rätt köl. Men också: Stolthet. Att ha vågat lita på att det går att lägga upp en träningsperiod på ett sätt där jag jobbar utifrån de förutsättningar jag haft, är en lärdom som ger en ohygglig trygghet inför framtiden.

Om jag var sprittande glad, slår ju inget den delade glädjen i att få möta upp Jesper och hans pappa och få höra om hans helt makalösa prestation! Det var happiness overload. Som mitt hjärta har slitit. Även han har kastats mellan hopp och förtvivlan inför det här loppet, vilket gör alltsammans än mer fantastiskt. Men är jag förvånad? Nej. Jesper har talang, som ovanligt nog också ackompanjeras av en träningsskalle utav rang.

Och ja, vi började båda snabbt drömma om nästa lopp och resan till den destinationen, nämligen all smart träning som ger utveckling. Men först väntar nu ett par veckor av återhämtning.

Avrundar med lite siffror från loppet nedan:

Snittpuls 170 (ca 5 slag under tröskel), snittstegfrekvens 174 steg/minut.
 

Läs hela inlägget »

Det låter nästan osannolikt, men det är två år och två veckor sedan jag senast sprang ett maratonlopp. Men nästa helg är det dags! Jesper, hans pappa och jag åker till Rotterdam för att tackla den mytomspunna distansen. Det ska bli så kul! Sedan jag skrev senast har jag gjort det bästa av en kort (6 veckors) maraträningsperiod; har genomfört nyckelpassen (långpass och marafartpass) på det sätt jag vill. Det gör att jag känner tillförsikt och kan se fram emot loppet med skräckblandad förtjusning. Träningen är i banken, nu återstår bara att skapa överskott. Jag sprang det sista långpasset förra helgen (två veckor kvar) och jag springer mindre volym (timmar, kilometrar) under denna och såklart nästa vecka inför loppet. Det kvalitetspass jag sprang den här veckan hade samma intensitet som tidigare veckor, men färre kilometer. Nästa veckas kvalitetspass blir ännu ett snäpp kortare och syftar egentligen bara till att bibehålla lite kvickhet och fartkänsla. Utöver det återstår bara kortare distanspass varvat med fler rena vilodagar under veckan som är kvar fram till loppet. 

Vilka är då mina förväntningar...? Jag siktar på att göra en tid under 3.30 och gå med de farthållarna från start. Ska bli spännande att se om träningen, dagsformen och de yttre förutsättningarna där i Rotterdam räcker till för det...! De nyckelpass jag sprungit och mitt preparationslopp i form av Lidingö15 km pekar också på att det är en realistisk målsättning. Sedan är ju maraton alltid maraton (där allt kan hända, vilket är en sliten klyscha men icke desto mindre sann) ;-)

Tillbaka till de "maratonlösa" två åren som berott på Coronapandemin, så vill jag mena att det är en stor sak att åter få springa ett stort maratonlopp utomlands. Hur man en vrider och vänder på ens förväntningar så kommer jag först och främst fokusera på det - tacksamheten. Tacksamhet är en sak som brukar elda på min kämpalust och det kan behövas över de 42,2 kilometrarna...! Jag hoppas också kunna dra lärdomar av hur den här typen av annorlunda (läs: kortare) maraträningsblock kan fungera i praktiken. 

På torsdag åker vi till Uppsala, där vi sover en natt hos mina föräldrar innan vi på fredag morgon flyger till Nederländerna. Äventyret är nära... 

Tills vi hörs igen, allt gott till dig som läst!

Läs hela inlägget »

Hej! Tänkte forma det här inlägget lite kring en del tankegångar på rubrikens tema. Mer konkret har jag ett tag nu jobbat med att inte bli för upptagen i att tänka på hur det kunde vara om allt varit optimalt under sommaren. Det blir lätt så (åtminstone för mig, kanske någon känner igen sig?) att eftersom jag gillar att planera träning och tävlingar blir det svårt när något ointräffat händer, som min skada i början av juli. Ändå är det ju det som är grejen, att saker kan ske som ritar om kartan och att då kunna vara flexibel är ju... en konst. 

Under 2019, mitt första riktiga år som maratonlöpare, hade jag en plan och den kunde jag följa till punkt och pricka inför samtliga lopp. Det gav fina resultat och var såklart jätteroligt! Jag inser att det var ganska ovanligt och egentligen kanske mer undantag än regel att inte behöva justera, ändra, tänka om, nöja sig med mindre...? 2020 var sedan ett kämpigt år och då tänker jag inte bara på pandemin utan två mer långdragna uppehåll från löpningen varav en skada och en period då jag behövde återhämta min hormonellt slutkörda kropp. Alltså blev kontinuiteten (den så viktiga!) lidande, raka motsatsen till 2019. Jag inser att jag ända sedan dess nästan desperat velat tillbaka till såväl den kontinuiteteten som den löpform jag hade då -- vilket lätt gör en frustrerad och fastnandes i tankar som kan lyda något i stil med: "Fan, om inte utförslöpningen givit mig en skada i början av juli, hade mitt utgångsläge för nuvarande maratonträning varit helt annorlunda". Jag inser hur destruktivt det är att klandra sig själv så och dessutom leder det en inte i nån positiv riktning.

Så: Vad jag intellektuellt sett förstår, behöver jag ständigt påminna mig själv om och praktisera. Nej, inför mitt kommande maraton i Rotterdam om en månad är förutsättningarna inte likadana som inför de tre maraton jag sprang för ett par år sen. Är det därför ingen idé att göra ett gediget och smart arbete fram till dess för att vara så väl förberedd jag kan utifrån det utgångsläge jag har? Såklart det är! Är det rentav intressant och spännande att se hur redo man kan bli på vad jag bedömer är 7 veckor av maratonträning? Ja! Kan jag lära mig något av ett på papperet icke-optimalt träningsblock mot maraton? Ja, i värsta fall att det är en usel idé att ens tänka tanken ;-)

Någon kanske undrar hur ett sådant kortare träningsblock ser ut i mitt fall? Jo, startade upp efter knäproblemet i slutet av augusti. Det blev några lopp faktiskt -- Älven Runt (knappa 5 km) som jag sprang som ett tröskelpass med finfin känsla. Jag sprang även Idre Fjällmara 12 km, tufft men jäkligt kul! Volymen var då låg och jag sprang varannan dag för att ge kroppen tillräckligt med återhämtning mellan varje löpdag. Jag behöll en hel del av den prehabstyrka (3 pass per vecka) som jag hade gjort under mitt löpuppehåll.

Har därefter ökat volymen något varje vecka, dock inte intensiteten märkbart. Sedan ett par veckor tillbaka ligger jag på den veckovolym jag menar är realistisk för att undvika känningar/skador nu, runt 65 kilometer per vecka. Jag kommer inte toppa ut på samma veckovolymer som inför t.ex. H C Andersen Maraton, men ungefär samma som jag hade inför min första mara i Rotterdam. Skillnaden är att antalet långpass på 30+ kilometer kommer att vara färre än inför de loppen. Skälet är att det helt enkelt inte hinns med så värst många till, då loppet är en månad bort. Vad som känns posiitvt är att de två tretimmars långpass jag sprungit på sistone har känts väldigt bra...! Muskulär hårdhet och mitokondrier plus pannben är vad jag menar att de här långpassen ger, så visst behövs dem men nu gör jag vad jag kan av tiden jag har. 

Något annat som jag försöker prioritera är långa intervaller där jag springer runt marafart. De passen har jag byggt rätt metodiskt från 2x4 kilometer till 3x4 kilometer till 3x5 kilometer de senaste tre veckorna. Jag tror och hoppas att jag inte behöver uppfinna hjulet igen, upplever att det är nyttigt att få en känsla för hur maratonfarten känns och att de passen ger självtillit inför det som komma skall. I helgen springer jag Lidingöloppet 15 som veckans sådana kvalitetspass! Förhoppningen är en tuff genomkörare som jag inte "toppar"/laddar något särskilt inför men det ska bli superkul att komma till ön och springa ett av de första större loppen efter pandemin...! 

Nästa gång jag skriver är det snart dags att göra en annan första efter pandemin: en flygresa till Nederländerna och Rotterdam Maraton. Hej så länge!

Läs hela inlägget »

En filosofisk rubrik blev det, men jag lovar att inte sväva iväg alltför mycket i det här inlägget. En del reflektion lär det ändå bli, för nu var det ett tag sen jag skrev här.

Mitt senaste inlägg bubblade ju av förväntan inför den sommar som låg framför en. Jag tränade ju för att delta i Tour de Fjällmaraton (7 lopp på 8 dagar) i månadsskiftet juli/augusti. Det var ett inspirerande och pirrigt mål som jag förstod skulle kräva gedigna förberedelser. De förberedelserna involverade många höjdmeter, mycket uppför- & utförslöpning för att bli redo för Åre. Dessvärre fick jag ont i ett knä i mitten av juni. Jag drog i handbromsen, löpvilade och fick konstaterat av fysioterapeut vad det rörde sig om -- en överbelastning i en sena. Med det, kunde jag införa rätt rehabövning och nog blev det bättre. Men efter en testvecka med normal volym och en del backlöpning för att se om det var realistiskt att åka och tävla i Åre, fick jag tyvärr acceptera att knäet inte fixade det. Naturligtvis var det  sorgligt och frustrerande att fatta det beslutet, men rätt med tanke på att kunna komma tillbaka i någorlunda tid och delta i de många och roliga lopp som väntar i höst. Delade ju på Instagram om hur kul det ändå var under Fjällmaratonveckan, det är "ingen sommar utan Åre" för Jesper och mig! 

Med det sagt, har jag så smått börjat springa mer igen. Det viktigaste framöver är att stegra löpningen gradvis och hålla fast vid rehab/prehabstyrkan så att jag håller knäet i schack. För närvarande väver jag utöver det in en del pass på cykel (trainer och spinncykel) för att få mer konditionsträning nu när löpvolymen är så blygsam. Skrev ju tidigare att det väntar flera lopp i höst och nog är det spännande och smått ofattbart att flera Corona-framskjutna race nu ligger framför oss. Den här veckan springer Jesper och jag först ett litet mitt-i-veckan lopp i form av Älven Runt ikväll följt av Idre Fjällmaraton (12-kilometersbanan för min del) i helgen. Ska bli roligt att få ett par utmaningar utifrån där jag står nu. 

Meningen var sedan Göteborgsvarvet med min mamma, en födelsedagspresent till henne från två år sen (!) då loppet ju skjutits upp flera gånger. Höstens upplaga ställdes nu också in, men troligen springer vi en virtuell variant. 

Fortsätter allt rulla på med löpingen och virusets framfart inte sätter stopp, ser jag sedan fram emot att bygga på mot Lidingöloppet (någon av distanserna) och så småningom Rotterdam Maraton senare i höst. Men det är väl knappt man törs skriva... 

Hej tills nästa gång vi hörs! 

Läs hela inlägget »
Ja, vilken försommar vi fått...! Det känns som om dagarna med blå himmel, sol och en drös med plusgrader varit många den senaste månaden -  vilket tillsammans med lättnader i Coronarestriktionerna gjort allas vårt sinne lättare.

Tajmingen för högtrycket kunde inte kommit mer lägligt, för i helgen som var hade jag & Jesper ett träningsläger i Hunflen med tema stiglöpning för min mamma och storasyster! Lägret var mammas födelsedagspresent från oss och när hon fick välja vem hon ville ta med sig, föll valet på Stina-Kajsa, lyckost  ;-) Hur lyckliga de kände sig hade de säkert vissa tvivel kring när mjölksyran emellanåt sprutade i stigningarna under lördagens träningspass på Hunflen Trail-banan... MEN det var också en hel del känslor av stolthet, glädje och tillfredsställelse under helgens gång. Förutom passet jag nämnde, hade vi ett pass med utförs- & uppförsteknik, ett styrkepass och yoga. Vi grillade korv, njöt av frukostar med solen i fejset och hade tid att prata massor. Det var en hel del hattar att klä på sig under helgens gång, men gästernas uppskattning gjorde det ju hundra procent värt det...! 

För egen del är jag nu en månad in i träningen för Tour de Fjällmaraton i Åre senare i sommar. Jag har siktat på "många timmar" per vecka, en hel del kuperat, samt förlagt kvalitetspassen på stig eller grusväg. Det där med många timmar... Ett långpass per vecka är ju bread and butter men jag har även sett ett värde i att ha en hel del pass runt 80-90 minuter. Veckovolymen har legat på 70 kilometer/10 timmar, där 1 h 30 min av de timmarna är styrka (fördelat på ett rent styrkepass och flera kortare med bålstyrka och prehab). 

Kroppen känns överlag bra, övergången från väg till stig är alltid lite av en utmaning vilket de första veckorna manifesterade sig i lite "nyväckta", ömma stabiliserande muskler. Jag upplever även att det tar tid att hitta in i den avslappnade stiglöpningen där vägval och rytm faller sig mer naturligt. Det har lyckligtvis känts bättre i princip för varje pass! Mötet med höjdmeter är även rättså brutalt när det ofta var X antal månader jag sprang i berg, men den här gången känner jag mig inte alltför tappad bakom en vagn. Vill tro att jag har en lite annan styrka och att min kropp kan hantera den belastningen som brant uppför- & utförslöpning handlar om, jämfört med tidigare säsonger. 

...Med det sagt återstår en hel del övning på just det sistnämnda och det är också planen de kommande två månaderna fram tills loppet. Innan dess ska jag också få ett förberedande race som blir Mora Trail den 11 juli! Där blir det 30 km-distansen och det känns som en utmärkt avstämning, tillika första riktiga loppet sen pandemin bröt ut (!!!), så himla skoj. 

Det får bli allt för nu. Vi hörs! :-) 
Läs hela inlägget »

Hej på er! Det är väl helt klart på sin plats att skriva här igen -- det känns som om att det finns en hel del att dela med mig om sedan sist. 

Forskningsprojektet FUEL som jag deltagit i sedan årsskiftet har gått in i sin avslutningsfas nu; den här veckan har varit den sista. Liksom första veckan har jag fått logga allt jag ätit & druckit, samt reggat all träning vilket vi förvisso gjort under hela interventionsperioden. De sista föreläsningarna har vi haft och likaså den avslutande konsultationen med idrottsnutritionisten.

Så vilka är mina reflektioner av FUEL? Som jag skrivit tidigare på bloggen, hade jag redan innan projektet (ja, för ganska precis ett år sen!) börjat göra förändringar i mitt sätt att äta i förhållande till träningsmängden. Det var helt nödvändigt att jobba för att komma i energibalans igen och därmed komma tillrätta med de låga östrogennivåer som lett till utebliven menstruation under lång tid. Vad FUEL hjälpt mig med, är en djupare förståelse för vad nutritionen har för påverkan på både hälsa och prestation. Jag har insett att en är oerhört sårbar för intryck & kostråd från källor som inte riktar sig till idrottande kvinnor. Vetskapen om det kommer att göra det lättare att i framtiden låta vatten rinna av gåsen när jag hör, ser, blir föremål för - råd, välmenta tips och åsikter om mat och nutrition. 

Men inte bara det, jag har även fått hjälp med att inplementera det vi lärt oss i praktiken, i vardagen. Till synes små förändringar i inte bara livsmedelsval utan även tajmingen av dem, har visat sig vara värdefullt. För den hjälpen vill jag rikta ett varmt tack till personerna i FUEL-projektet (ingen nämnd, ingen glömd) och inte minst till "min" idrottsnutritionist Sara! 

Nu till något annat, tänkte ju dela med mig av hur det ser ut på träningsfronten. Anade att den här tiden som varit efter Valsätra Halvmaraton skulle bli något av ett ingenmansland, då nästa mål är långt bort. Känns dock som om jag har gjort det bästa av det, med goda träningsveckor där jag fokat på jämn, hög volym. Har kryddat det med någorlunda vettiga kvalitetspass, där jag kommit till en insikt. Det har känts mest givande att inte upprepa liknande intervallpass vecka ut och vecka in (på samma plats, på samma underlag...) för att exakt kunna jämföra prestationen. De senaste veckorna har jag istället varierat intervallpassen hejvilt. Att inte kunna ställa ett pass vecka X mot ett likadant vecka Y  för att kunna jämföra splittider och utvärdera utvecklingen, kan kännas läskigt för en som i grunden uppskattar sådant. Och missförstå mig rätt - jag är inte den som traditionellt sett gillat att skapa de mest krusidulliga, avancerade intervallpassen utan är ett stort fan av "klassiker" när det kommer till val av upplägg för intervaller. Kör även gärna samma pass mycket regelbundet... Men under de senaste veckorna har som sagt stor variation på intervallpassen känts mer lustfyllt och så länge hjärtat bankar, spelar det ingen roll hur det åstadkoms, har jag resonerat.

Det finns även ett skäl till som ligger till grund för att jag velat springa en hel del på annat än asfalt och pannkaksplatt. Jag ligger nämligen i startgroparna för den träningsperiod som ska leda in i Tour de Fjällmaraton (sju lopp på åtta dagar) i sommar! Har varit småsugen på att springa Touren ända sen Jesper gjorde det för ett par år sen, och nu blir det alltså min tur. Är lika delar förskräckt som förtjust inför det, så då är väl allt som det ska tänker jag?! Har behövt svara på den fundamentala frågan "What does the race require?" och insett att svaret egentligen är ganska enkelt. Jag behöver ut på stigar, springa många höjdmeter och bli stark som en björn i tuff terräng. Så bra då, att det låter otroligt motiverande i mina öron. Ni vet var ni (till stor del) kommer hitta mig de närmaste månaderna. 

Läs hela inlägget »

Tittar in såhär i påsktider för att berätta lite om några aktuella saker. 

I födelsedagspresent av Jesper fick jag ett tröskeltest på Tynell Activity, Lugnet i Falun! Hela den Skärtorsdagen är ju ensamt värt ett helt inlägg - men jag nöjer mig med att säga att det pirrade ordentligt i magen när vi satte oss i bilen den där morgonen. Väl på plats berättade Jesper om att vi (japp, han också!) skulle göra ett tröskel/laktattest och jag blev förtjust! Det är ganska precis ett år sedan och därför dags att göra ett nytt med nuvarande utgångsläge.

Jag kände mig stark under testet! Det går ju till på så vis att man springer fyra minuter på varje nivå (tempo) och får ett stick i fingret efter varje sådan fyra-minutare, för att få fram laktatvärden. Vid en viss nivå i testet får man fram sin så kallade anaeroba tröskel, vilket är ett av resultaten. Men man kan utifrån resultatet på ett sådant här test även få fram sina pulszoner, vilket gör det enkelt att styra intensiteten på sina träningspass. Jag fick värden som jag är väldigt nöjd med, ett kvitto på att en tränat på ett vettigt sätt. Nu är det "bara" att med de här uppdaterade intensitetszoner jobba vidare. Lugna pass lugna, tröskelpassen som nyckelpass och volymen fortsatt stabil, så ska det säkerligen gå fortsatt framåt! 

Som om det inte var nog efter det här testet, så fortsatte födelsedagsöverraskningen med att vi for till Åkerblads i vackra Tällberg. Där bodde vi i minisvit, njöt av spa och underbart god mat innan vi somnade i fluffiga täcken. 

Utöver tröskeltestet, har jag sprungit en hel del kilometrar och till på köpet kuperat under påskledigheten. Den kombinationen brukar göra mig mör men också stark. Vad tränar jag förresten för nu? I fortsatt brist på riktiga lopp, har jag gått in i en ny "grundträningsperiod" där tanken är något så osexigt som att hålla uppe volymen, köra en hel del tröskel och styrka. Dyker något race upp (oavsett distans!) med kort varsel, är tanken att ha en gedigen bas och kunna spetsa till det med några mer specifika pass. Det kan mycket väl hända att jag slänger in något mer testrace också för att få känna pirret i magen, ni vet. 

Hade på förhand tänkt nyttja den här påsken till att alltså träna väl men också återhämta mig minst lika väl. Ett par eftermiddagslurar som komplement till nattsömnen är himla skönt, till exempel. Och all god påskmat, såklart! 

...På tal om mat, går vi nu in i sista månaden med FUEL-projektet. Veckorna har gått fort! Jag har börjat känna mig rustad för tiden efter projektet. Har ju lärt mig svinmycket och det kanske klurigaste -- att förändra invanda mönster och implementera ny kunskap i vardagen, har börjat kännas alltmer naturligt. Pratade med testledare Rickard i torsdags om de förändringar i energiintag som jag påbörjade under 2020 och som fått mer flytkraft genom det här projektet. Det är tydligt hur det hjälpt mig inte bara på hälsoplanet utan även prestationsmässigt. 

Allt gott till er! 

Läs hela inlägget »

Som utlovat kommer här en rapport från halvmaran jag sprang i Valsätra (Uppsala) i lördags! Det har inte undgått någon att alla lopp/tävlingar är inställda, men då var ett egenarrangerat lopp det bästa en kan göra av situationen. Banan vi sprang på var en "dit- och tillbaka"-bana med 3,5 kilometer ut, för att sedan vända och springa tillbaka = 7 kilometer. Tre sådana vändor skulle alltså springas, plus en final på 100 meter för att slutföra de 21,1 kilometerna. Jesper till fots och min pappa på cykel var med under loppet, vilka hjältar!

Förhållandena då? Det var någon enstaka plusgrad i luften och blåste en del vilket visade sig i form av medvind på "utsträckorna" och således motvind vid "hemsträckorna". 

Planen var att öppna i sub 1.40-fart men efter en rask första kilomter så rullade vi vidare i den något snabbare farten. Jag kände tidigt i loppet att det var tufft men uthärdligt (den typiska halvmarakänslan när man springer ganska så precis på sin tröskelfart). Men kilometersplittarna var på det stora hela jämna, även om ett visst mått av tvivel letade sig in och gjorde att jag tog foten från gaspedalen under några få kilometer här och var, för att balansera på rätt sida om tröskeln. Var nog lite rostig och tävlingsovan - att ta ut sig, springa hårt länge, är absolut något som behöver underhållas. Och det är ju ett tungt skäl till att lägga in sådana här egna lopp, för att hålla liv i den förmågan. Med det sagt är jag väldigt nöjd över att jag kunde fortsätta springa avspänt när det gjorde ont och jag fick ut precis allt det jag ville ur kroppen den här dagen! Sista "femman" blev trots den optimistiska öppningen loppets snabbaste (22:59, 23:04, 23:11, 22:56) och pulsskurvan visar att jag disponerade krafterna helt rätt -  Jesper hade uppenbarligen bättre koll på min kapacitet än vad jag själv hade... ;-) Kutade en extra hundring för att kompensera för att banan är mätt med GPS-klocka och stannade den sedan på 1.37.28!

Om jag ska försöka tänka på hur dagsformen var den här dagen, är upplevelsen att den inte var perfekt. Därför blir det till att klura lite på hur nedtrappningsperioden inför loppet blev (ration träning/vila). Vinden påverkade förstås den upplevda ansträngningen en del men känslan var ändå att benen kunde varit piggare och andningen aningens lättare. 

Sammanfattningsvis är jag jätte-jättenöjd! Fick ju ett kvitto på att de månader jag lagt ner på att utveckla fartuthållighet, tröskel och syreupptag verkligen gjort skillnad. Att närma mig mina fornstora halvmaratider (1.30.59 är personbästat) är ingen omöjlighet. Men med tanke på de förändringar jag gjort gällande vikt/kroppskomposition (för att återställa min kropp efter år av relativ energibrist), försöker jag att inte jämföra prestationerna i nutid med de tidigare. Är fast besluten att jobba vidare med de förutsättningar som råder, där jag är starkare, i balans och med alla möjligheter att absorbera träning på ett helt annat sätt!

Det väntar återhämtning och sen ska jag fundera på vad nästa mål ska bli. Maratonloppen ligger ju först i sensommarar/höst, så innan jag går in i en mer fokuserad träning för dem vore det kul att springa något mer egenarrangerat kortare lopp eller (om Coronagudarna vill!) ett "riktigt" lopp med fler deltagare! 

Läs hela inlägget »

Hej på er! Under några månader har jag ju tränat för att springa halvmaraton, och nu börjar det närma sig...! Det har varit en jättefin period, där jag upplever att jag gjort precis det jag velat i träning för att kunna springa mitt allra bästa nästa helg. Jag hade ju en plan gällande såväl volym som kvalitet och planer är ju bra,  men det är som bekant inte alltid det blir som man tänkt sig. Med ödmjukheten inför att det är så, är jag glad och tacksam för att träningsperioden flutit på så bra -- det är inget en kan ta för givet. 

Jag har lagt sista handen vid förberedelserna sett till träning; sprungit sista tuffa intervallpasset respektive sista längre passet den här veckan. Nu återstår "bara" något av det svåraste som finns - taper. Dagarna fram till loppet gäller det att våga lita till att jobbet är (ska vara!) gjort. Det är dags att samla överskott! 

Om en vecka ska jag alltså springa det egenarrangerade halvmaraloppet i Uppsala. Inga medtävlare, bara jag mot en målsättning på 1.30-nånting. Jag hoppas att förhållandena ska vara på min sida (marsväder är något av det mest opålitliga som finns...) och att jag får ut det jag känner att jag har i kroppen! 

Jag återkommer förstås med en race report. Ha det gott så länge! 

Läs hela inlägget »